Det finns ingenting svenskt i en kanelbulle.
Det finns ingenting svenskare än en kanelbulle.
Vetet kom hit österifrån för några tusen år sedan. Sockret är en kolonial produkt från Karibien och Indien som adeln hade monopol på tills betan räddade oss på 1800-talet. Jästen är en tysk industriuppfinning. Kanelen är bark från Sri Lanka och Kina, kardemumman är frökapslar från södra Indien och Guatemala, och själva idén, en söt jäst deg rullad med smör och krydda, bar wienerbagarna med sig till Stockholm på 1840-talet. Den enda råvaran med något slags hemortsrätt är väl kanske smöret men vi var inte direkt först med att mjölka kossor.
Ändå finns det ingenting svenskare än en kanelbulle. Det är det som är poängen.
Bullen är vad som händer när man låter saker komma in, stanna, blandas och bli något eget. Den är inte hotad av att dess ingredienser är utländska. Den är gjord av det. Ta bort allt som en gång var import och det återstår en tom plåt. Det är värt att tänka på en söndag i oktober, i en värld där allt fler politiker på alla kanter talar om att skydda, stänga och stänga ute.
Men kanelbullen är inte bara en lektion i öppenhet. Den är också en lektion i tålamod.
En bulle kan inte stressas fram. Degen ska jäsa två gånger, och den som blir otålig och sätter in den för tidigt får något tungt och tätt som ingen vill ha. Jäsningen är osynlig. Ingenting verkar hända på en halvtimme, och sedan har volymen fördubblats. Så fungerar också nästan allt som är värt något i ett samhälle: skolresultat, förtroende, integration, en stadsdel som vänder. Det syns inte på en mandatperiod. Det syns inte ens på två. Ändå styrs vi av människor som måste visa resultat innan nästa mätning och som därför hellre skär i degen än väntar på den.
Och så smöret. En kanelbulle utan ordentligt med smör i fyllningen är en torr sak som smular och faller isär. Smöret är det som håller ihop lagren och gör att de glider mot varandra utan att spricka. Varje samhälle behöver sitt smör, den där mjuka marginalen som gör att saker kan ge efter utan att gå sönder: en buffert i budgeten, en extra lärare, en kvart för mycket i tidtabellen. Det är alltid smöret som sparas bort först när det ska effektiviseras, och det är alltid då bullen börjar smula.
Till sist pärlsockret. Det är lätt att avfärda: det smakar ingenting, ramlar av vid första tuggan och finns där mest för syns skull. Men det är just det som är dess funktion. Det är är där för att det är roligt. Ett samhälle som inte har råd med sitt pärlsocker, med sin kultur, sina parker, sina idrottsföreningar, sitt helt onödiga bullkalas på en söndag, har inte sparat sig rikt. Det har bara sparat sig trist.
Så vad är en kanelbulle? Importerade råvaror, lång jäsning, generöst med smör och lite onödigt socker på toppen. Öppenhet, tålamod, marginaler och glädje. Det är ingen dålig programförklaring.
På söndag äter hela Sverige samma bulle, oavsett vem man röstade på. Det är väl tyvärr det närmaste samförstånd vi kommer.
Krönika. Åsikterna är skribentens egna. Fler bakverk hittar du i vår samling med recept på bullar, kakor och tårtor.
